Solen lyser, vinden är svag...

Det luktar vår... Ja, för nu börjar till och med JAG tycka att det räcker med snö! -Trodde ni aldrig skulle hända va? Jag har verkligen ÄLSKAT denna vinter vi haft, för det har varit VINTER! Inte det där mörka slasket vi har haft, men nu vill jag ha vår! Eller rättare sagt, kring 10 grader i alla fall. Dessa evinnerliga riktigt LÅGA temperaturerna vi har nu känns riktigt trista. Det blir så mycket kläder att ta på barnen jämt. Tänk på sommaren - ett par tofflor och OFF WE GO! *längtar!* :)

Idag ska jag jobba kväll, ska gå bredvid idag igen. Se om det känns bättre efter ikväll - det senaste har jag varit så förvirrad i mitt huvud och haft så dåligt självförtroende så det kan bara gå uppåt. Hm, vi får väl se. I vilket fall som helst så har jag ju nu ett jobb där jag kan jobba vissa dagar. MEN vad svårt det är att gå från arbetslös till arbetande! Jag vill bara gå hemma och dra. Minns hur jag tjôtade om att få börja jobba förut, MEN vad bra jag hade det märker jag nu. 50% vore alldeles lagom för mig att jobba känner jag. -Latmask? Ja, det kan jag nog skriva under på. Samtidigt som barnen tycker det är så jättebra att jag hämtar dom direkt efter skolan. Fritids är bra, men bara lite då och då är deras uppfattning. :)

Foten gör fortfarande ont. Idag ska jag få mitt recept på Voltaren 50mg tabletter så jag kan få lite hjälp för den. När jag ringde VåC så ville dom inte alls hjälpa mig utan jag fick i princip bli otrevlig för att få den hjälp jag ville ha. TYVÄRR har jag ju numera en psyk-journal pga mina depressioner och jag vet så väl vilken attityd man har mot oss på VåC. Allt vi säger och gör är bara inbillning. Så deras syn på min onda fot är väl just - inbillning. Jag har inte ont egentligen... *suckar*
Imorgon har jag dansjympa igen och beroende på hur den går så får vi se om jag kan fortsätta leda dans i vår eller ej. Gör det mer ont efter dansen så måste jag nog lägga dansen på is resten av terminen - TYVÄRR!!! Kan ju inte riskera foten bara för att få leda dansen.


Förresten så älskar jag mina underbara, irriterande små illbattingar här hemma! Sa just det till maken för några dagar sedan att jag inte ALLS känt något behov av att lämna bort dom, eller ja, ha barnvakt nån dag för att få vila upp sig. Utan det har funkar jättebra! Visst vill man strypa dom lite då och då, nåt annat hade ju varit väldigt konstigt. Men överlag har det funkat så bra att jag är nöjd med det vi har nu. Senast igår ville jag strypa den store lite, och imorse den lille. *s* Mellis är inte så ofta jag vill strypa faktiskt... Oftast är den mini-me, sedan den store, sist mellis. Men dom är ju också tre helt olika personligheter. Mini-me ska testa ALLT och visa sin egna vilja JÄMT, stora killen har ett enormt rättspatos och extrema krav på sig själv som slår bakut ibland, mellis är en ganska okomplicerad och naturlig person som dock är ganska beroende av andra, speciellt storebror. Så att gå på kalas själv är inte att tänka på för mellis. Vilket medför att alla kalas han blir bjuden på får vi tacka nej till. Min största rädsla är att han blir utanför... Varför skaffade man barn eller? Bara en källa till oro... :(

Å andra sidan är barn också en källa till enorm glädje! Och den glädjen överskuggar dom andra bitarna just nu - kanske därför vi ingen barnvakt behöver? :)


Glaset är ganska hungrigt just nu... -Lunch...?