Skratta eller gråta....?

Nej, mest tomt.

Dagen har bestått av uppstigning alldeles för tidigt (åtta - det ÄR för tidigt på helgen!) disk, frukost, sedan städning, tvätt, veckohandling, snabbt iväg för att fira min mamma, hem för mera tvätt, iväg för att ha jympa-pass, nu framför datorn.

Åh, ja just det - det är ju Mors Dag idag, det var ju därför vi var hos min mamma. Här har firandet bestått av att maken kom på imorse vid frukost vad det var för dag idag - bad barnen säga grattis till mig - vilket dom gjorde med glädje. Sedan - nada.
Och för någon som tycker man ska fira Mors Dag känns det kan jag lova! Jo, just det - det står ju en flarra vin på köksbordet nu som SVÄRMOR har fixat! Det känns ungefär som att någon sparkat på mig hela dagen - men det gör ju inte så mycket för nu får jag ju en flaska vin! SÅ FAN HELLER!!! Man sparkar inte på mig och sedan gottgör det med en flaska vin (eller va fan som helst!)

Nej, nu vill ja bo själv igen... Utan barn... -Pissliv... *gråter*


----------

*drar ett djupt andetag och kommer tillbaka till livet!*

Jag är ingen bra mamma just nu... :(

Varför vet jag inte, men det funkar inte. Så fort dom gör något dom inte får så är jag alldeles för vass mot dom och fräser ifrån direkt! Det finns olika sätt att säga ifrån, mitt sätt är inte bra - inte det jag har just nu i alla fall!
Jag älskar mina barn över allt annat, men jag orkar verkligen inte med dom just nu! Förra helgen var ett litet andningshål och jag höll nästan på att börja sakna dom innan jag kom hem. Men så fort man kommer hem så står dom en upp i halsen! Och jag H-A-T-A-R att känna så!!! Jag VILL vara den där gosiga, glada och snälla mamman! Men jag orkar inte nu! Och vad värre är, nu kommer sommaren, då kommer den lilla, ynka, gnutta ork jag hade att fullständigt försvinna! Förbannade VÄRME!!!

Jag sliter verkligen mitt hår för att försöka vara lugn och säga till på ett bra sätt men det funkar inte! Det blir lika hårt vareviga gång!

I veckan ska jag på en jobbintervju för Försäkringskassans kundtjänst också. Det är troligen en tillsvidareanställning. -Maken tyckte inte jag skulle ta jobbet, för det är ju ingen sjukskötersketjänst. Men i min värld slår en tillsvidaretjänst högre än vilken visstidsanställning som helst! Kanske jag då kan jobba heltid? Det ligger närmare än Nossebro. På många sätt SKULLE jag faktiskt vilja ha jobbet. Ett jobb dit du kommer, loggar in på telefonen, svarar på frågor från mer eller mindre glada personer - sedan åker du hem och tar hand om ditt. Inte mer än så.
Livet verkar ju inte vilja att jag ska jobba som sjuksköterska? Eller landstingen, koummunerna, politikerna verkar inte vilja att någon ska jobba inom vården...


Det kanske är så enkelt att jag har blivit bitter för hur livet har blivit och klarar inte av att hantera det...? Det blev inte det där livet med ett fast jobb, flera barn, hus med trädgård... Det blev istället en osäker tillvaro vad gäller ekonomi, hus utan trädgård och tre barn... Det räckte inte med endast det sistnämnda? :(


Nej, nu behöver jag snart lägga mig, upp med tuppen imorgon igen för att gå bredvid på distriktet! Det är PÅFRESTANDE att börja nya arbetsplatser konstant!


Imorgon ska jag dessutom klippa mig!!! *längtar* Nu blir det KORT!!! Värmen är här!



Glas-skit... :(

Fanns det bara en fågel kvar som kunde sjunga

-så ginge mitt val till Koltrasten.

Finns det nåt mer underbart än att höra den drilla...?

Det gick bättre idag! :)

Idag var jag till riktig nytta kände jag och gjorde många rätt! *glad*

Dock är jag fortfarande TRÖTT - TRÖTT - TRÖTT - TRÖTT!!! Men det är fortfarande första veckan. :)

Trött, trött, trött, trött... Så infernaliskt TRÖTT!!!

Men så brukar det å andra sidan bli när man börjar nytt jobb - men HERRGUD vad trött jag är!!! Slutar kl 14 tack och lov varje dag, men börjar 7, så det blir till att gå upp vid 5.30 varje dag - vilket min kropp inte är anpassad till och kommer så aldrig att bli... *snarkar*

Jaja, torsdag imorgon och sedan bara fredag kvar, sen e re helg!

Och på fredag i nästa vecka ska jag på jobbintervju!!!! En tillsvidare-anställning, dock ej som syrra och med lägre lön än jag har idag. Men ett helt annat jobb utan ansvar osv - kanske nåt man vill ha nu? Annat i livet som lockar...?
Har även sökt vidareutbildningar, anestesi, IVA och även som barnmorska. Men vill jag det...? Vad vill jag? Hm... -Ja, just nu skulle lite smågodis inte sitta helt fel! Men jag orkar verkligen inte åka iväg och köpa det. Kanske man egentligen borde cykla ner till affären och köpa lite...? -För den ytte-pytte-lilla motionens skull också...? ..... -Nja...


Mår inte helt hundra känner jag, gjort lite småfel här och där som stör mig. Men den där dagen innan julen har verkligen tryckt ner mig i skorna som syrra så det är helt otroligt! Innan hade jag jättebra självförtroende som syrra - nu är det NOLL! Och då kommer misstagen. :(
(Ni behöver inte vara oroliga, det är inga farliga misstag eller sånt som att ge fel medicin, förväxla provrör, osv eller nåt sånt - men misstag som stör mig i vilket fall som helst.)
Vet inte om jag är glad eller lessen... Går lite mittemellan just nu, med en liten hint åt lessen.


Idag var vi på stan och åt glass jag och barnen iaf. Var inte tänkt så, men det var så fint väder så jag tyckte att -Äh, va skam! Så det blev en PoP74 för mig - för er som inte känner till den så kommer ni till Skarabôrg nån gång och det finns "Klings" glass - så TA EN POP74!!!!

Nej, lite popcorn kanske som substitut....? Och sen sova...?

Ska det vara så svårt?!

Att skicka ett sms eller ringa när man sover borta?! JAG klarar av det, men inte min andra hälft. Och nu är han sur för att jag är sur för han inte sms:ade eller ringde... *surar ännu mer!*

Lite orolig inför morgondagen...

Ska på "öppet hus" för några som har lite saker att fira. Och jag vet ju inte hur jag mår imorgon - att inte komma är inte okej i detta sammanhang... Maken hinner troligen inte ner i tid - är i Sthlm idag och sover över inatt där uppe för att komma hem imorgon.

*orolig...*

Trädgårdsarkitekt!

Japp - en sådan har varit här nu precis och tittat på våran tomt! Och jisses säger jag bara - vad jag är OKUNNIG inom detta området... Så det är ju tur det finns folk som kan det. :)

Fast, jag vet inte om jag vill veta vad det kommer kosta. Men visst är det värt det, egentligen, att få ordning på tomten och det enda man behöver göra själv är att så och vattna, vattna, vattna, vattna, vattna...

I helgen ska jag iväg också! Åker iväg med min mor och mina morföräldrar! Så fredag eftermiddag far vi och hem kommer vi på söndag eftermiddag! *längtar!*


Glaset bubblar nog lite av förväntan... :)

SEMESTER!!!

Jag måste få komma iväg SJÄLV!!! Vart är JAG någonstans?! Jag håller på att tappa mig själv i allt!

Tomt...? Vågar man hoppas?

Var förbi en tjomme nu och tittade på våran tomt - vi har ju bara ett nybyggt hus men ingen tomt som det ser ut just nu... Tredje sommaren vi är inne på... F*n vad vidrigt det känns! I alla fall var han här och tittade på tomten och ska lämna förslag så fort som möjligt. -På frågan när jag ville veta mera så svarade jag, -Igår helst, så skrattade han och sa att han förstod.

En lustig sak bara var att han sade sig kunna se andar... Jag tror ju dock inte på sånt, men visst var det intressant. Det var tydligen lugnt hos oss sa han.
Men kanske vore det en, hur ska man säga, förtröstansvärd tanke. Att de våra alltid finns med oss? Tar hand om oss och ser till vårat bästa? Och att livet faktiskt inte tar slut när vi dör? (Många andar det måste bli då om dom inte försvinner...?)
Jag tillhör nog dom få som faktiskt inte är rädd för döden, visst jag kanske inte vill dö en lång utdragen död, men att dö - det bekommer mig inte så mycket. Alla ska vi den vägen vandra en dag och jag vill ju gärna se mina barn växa upp och så men skulle det hända något så jag inte får göra det, ja då var det nog meningen så. Kanske hänger det ihop med hur jag mår? Ibland känns det inte värt allt lidande. Jag höll på att bli påkörd av en lastbil för ett bra tag sedan, men jag blev inte rädd, bara lugn. Fast, så reagerar jag ofta i kris-situationer, jag blir lugn...


Märkligt hur svårt en del människor har för att prata med andra om att de mår dåligt. Vad är man rädd för? En person i min närhet pratade om att hon mådde dåligt - psykiskt - under en lång tid. För mig känns det naturligt att prata om att HON mår dåligt, men att jag själv gör det...? Inte en SUCK att jag skulle nämna det. Det finns bara EN person i mitt verkligen liv - alltså det utanför FB, internet och allt sånt - som vet hur jag mår. Min make. Inte en enda person till (läkaren räknas liksom inte för hon måste jag ju söka upp.) Jag tror min mamma anar hur jag mår, men hon kommer aldrig att fråga. -Bra eller dåligt? Vet inte...

Nej, nu måste jag gå och återbörda den kopp kaffe jag drack förut till moder jord igen. :)


Glaset har blivit mindre, men det finns lite i det. :)

Barnfri? -MY ASS!!!

Mini-me har kräkts idag och är hemma hela dagen imorgon!

På lördag är det fotbollsmatch för den store. Dom små är hemma med mig.

Dessutom ska maken iväg och jobba i Stockholm nästa vecka och behöver sova över.


Någonstans står någon och skrattar rått åt mig... :(


Jag VILL ANDAS!!!

Jag behöver få vara barnfri!!!

Älskar mina barn över allt annat, men just nu går dom mig på nerverna och det finns inget slut!!! Det finns ingen som kommer och säger "-Jag kan ta dom, åk iväg ett tag du." Bara en förstående min och "-Det blir bättre när du börjar jobba". Så då spelar det liksom ingen roll att jag inte orkar just nu?

När jag har mått dåligt ett tag och är på väg upp så finns det så mycket som slår ner mig igen. Under tiden jag mår dåligt gör jag ingenting, jag har fullt upp med mig själv och hålla uppe masken inför barnen, så allt annat blir "lidande". Detta betyder att andra delen i detta hushåll får VILA uppenbarligen - dvs den delen behöver inget göra heller. Utan det tar jag när jag mår bra igen - dvs slås ner igen.

F*n, j*vla deppblogg detta är då.

Mellandag idag... :)

Mår lite halvdant, lite ingenmansland sådär. Känns rätt bra. *ler*

Undrar om man kan vara så fräck så man frågar efter barnvakt imorgon IGEN?!?! Hm, kanske inte... Mina föräldrar har väl annat att göra. Det är ju det vanliga - få träna!!! Men, detta är ju en speciell ledare och ett speciellt pass... MÅSTE verkligen göra klart mitt eget pass imorgon också! Tänker inte köra det gamla på fredag! *VÄGRAR - VÄGRAR - VÄGRAR!!!*

Och på måndag har jag danspass - känns inge bra med tanke på min fot som gör rätt ont. Hm... *funderar vidare*

Var och åt ute med min syster och mini-me idag. Åt stekt fläsk, potatis och löksås (-nja, löksås kallar jag den inte, men sås var det väl) och jag hade inga tabletter med mig. Det märkte jag av rätt snabbt, så helt klart så ÄR jag laktosintolerant!

Tog mig en liten löprunda förut också - men det är skam vad tråkigt det är!!! Men, dock löpte det (*hahahah - I kill myself*) på rätt bra ett tag där. Var inte speciellt jobbigt. Men ont i foten har jag nu... :( F*n...

Nu är det snart läggdags för dom stora - barnen alltså! Själv ska jag nog också försöka somna tidigare ikväll. Först en rostad macka med röd och svart kaviar, creme fraiche plus hackad lök på.... *längtar...* :)


Glaset börjar nog fyllas på lite! :)

Jag varken orkar eller vill längre.

Det får räcka så.

*tar mig i kragen och fortsätter...* :(

Tänk vad man kan kracha?!

Så fullkomligt! :(

Idag fick vi ett telefonsamtal om att vi skulle få oväntat besök. Inför ett sådant besök har man det inte så stökigt som vi har det just nu... Så det var till att dra iväg i 200 knyck direkt och börja panik-städa! Och F*N vad jag krachade då!!!
Visst kan man låta det vara som det var innan - men det finns gäster och det finns "gäster". Dessa visar man inte hemmet som det såg ut innan panikstädandet var klart. Vems är felet om det är ostädat också...? Mannens...? *LMAO* ALLT, ALLT - A L L T sådant ansvar ligger på kvinnan! Ostädat hem = DÅÅÅÅÅLIG kvinna! Ostädat hem hos barnfamilj = RUUUUSKIGT USEL MAMMA!!!

Dessutom klarar jag inte AV dessa frågor om varför jag inte har något jobb nu! -Varför jobbar inte du? -För det finns inga jobb som sjuksköterska här nere just nu. -Men, timvikare måste man ju kunna få jobb som? -ÄR DU HELT J*VLA DÖV?!?! JAG SA PRECIS ATT DET INGA JOBB FINNS!
Jag orkar inte med den diskussionen en enda förbannad gång till!!! Hela samhällets attityd att arbetslös = lat. Så in i h-e trött på den!

Så jag var inte hemma när dom kom och kom hem först efter dom åkt... Men jag krachade fullständigt och ligger nästan på golvet och gråter. -Piss-skit!


Förbannades, j*vla, helvetes skit!