fredag 7 maj 2010

Tomt...? Vågar man hoppas?

Var förbi en tjomme nu och tittade på våran tomt - vi har ju bara ett nybyggt hus men ingen tomt som det ser ut just nu... Tredje sommaren vi är inne på... F*n vad vidrigt det känns! I alla fall var han här och tittade på tomten och ska lämna förslag så fort som möjligt. -På frågan när jag ville veta mera så svarade jag, -Igår helst, så skrattade han och sa att han förstod.

En lustig sak bara var att han sade sig kunna se andar... Jag tror ju dock inte på sånt, men visst var det intressant. Det var tydligen lugnt hos oss sa han.
Men kanske vore det en, hur ska man säga, förtröstansvärd tanke. Att de våra alltid finns med oss? Tar hand om oss och ser till vårat bästa? Och att livet faktiskt inte tar slut när vi dör? (Många andar det måste bli då om dom inte försvinner...?)
Jag tillhör nog dom få som faktiskt inte är rädd för döden, visst jag kanske inte vill dö en lång utdragen död, men att dö - det bekommer mig inte så mycket. Alla ska vi den vägen vandra en dag och jag vill ju gärna se mina barn växa upp och så men skulle det hända något så jag inte får göra det, ja då var det nog meningen så. Kanske hänger det ihop med hur jag mår? Ibland känns det inte värt allt lidande. Jag höll på att bli påkörd av en lastbil för ett bra tag sedan, men jag blev inte rädd, bara lugn. Fast, så reagerar jag ofta i kris-situationer, jag blir lugn...


Märkligt hur svårt en del människor har för att prata med andra om att de mår dåligt. Vad är man rädd för? En person i min närhet pratade om att hon mådde dåligt - psykiskt - under en lång tid. För mig känns det naturligt att prata om att HON mår dåligt, men att jag själv gör det...? Inte en SUCK att jag skulle nämna det. Det finns bara EN person i mitt verkligen liv - alltså det utanför FB, internet och allt sånt - som vet hur jag mår. Min make. Inte en enda person till (läkaren räknas liksom inte för hon måste jag ju söka upp.) Jag tror min mamma anar hur jag mår, men hon kommer aldrig att fråga. -Bra eller dåligt? Vet inte...

Nej, nu måste jag gå och återbörda den kopp kaffe jag drack förut till moder jord igen. :)


Glaset har blivit mindre, men det finns lite i det. :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar