Ensamma i oss själva. Vi kan ha folk omkring oss att prata med emellanåt, folk som rör vid oss - visar att vi är fysiska varelser - men vi är alla ensamma. En del troende hävdar att det alltid finns någon med dom och det måste vara trösterikt att tro det. Själv kan jag inte förmå mig till att något som inte existerar finns. Till det är jag alltför praktiskt och kritiskt lagd. -På gott och ont.
Vissa tankar känns befriande i ensamheten, andra betungande. Men i ensamheten är jag ensam om dom och ingen vet om vad dom innebär eller handlar om.
Jag tror det är så enkelt att det handlar "bara" om signalsubstanser. Visst har jag det jobbigt med min arbetssituation - som f.ö knappt existerar - och det är fruktansvärt betungande med ekonomi osv. MEN...? Inte borde det medföra detta?! Och jag vill inte prata om det jämt heller!!! Har en förstående make, men han vill hela tiden prata om det och vad f*n ska jag prata om?! Det finns ingen lösning! Eller jag, det kanske det gör, men jag är inte villig att gå upp i vikt, då mår jag dåligt på grund av det. Och då blir det plus/minus noll.
Borde kanske ringa läkaren igen... Skulle ju bokat ett återbesök men...
Sedan är frågan - har jag börjat identifiera mig med att må så här? Är det mitt normala tillstånd?
-Skitglas! :(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar